ericcartman

Det som är bra med att bli 23 år är väl att jag lärt mig vissa grejer. Alltså inte sådär under ett år men, ah ni fattar. För några år sedan levde jag typ i nån illussion om att jag bara skulle bli ihop med en söt lockig poptjej. Det skulle bara bli så. Vi skulle fälla tårar till håkanlåtar tillsammans. Vi skulle stå mitt i en ösig konsert och bara tare lugnt och hålla om varandra, bara för att vi kunde. Jag skulle lära henne att kolla på Seinfeld. Hon skulle vara förstående och djup, för så skulle poppare vara. Speciellt söta poptjejer. Och speciellt lockhåriga.

Man insåg ju rätt fort att det inte funkar så. Det där med gemensamma intressen spelar ju ingen som helst roll. Även om hon skulle älskar Seinfeld lika mycket som jag så hade det ändå inte bevisat något. Inte ens om vi skulle spela Football Manager 2007 tillsammans. Det spelar ingen som helt jävla roll. Jag har säkert trott att jag var kär och trott att det pirrade i magen. Jag hade kanske varit kär rent av, men inte i henne, utan i gemensamheten. Om det ordet ens existerar. Det är en fantastisk känsla av att ha gemensamma intressen med någon, men egentligen betyder det inte ett skit. Det är personen man blir kär i, ingenting annat. Inte lockarna. Inte conversen.

Men det där med att vara kär, det är väl lite överskattat va? Jag försökte först jämföra det med att runka men sen insåg jag att det är svårtolkat. Jag tänkte liksom att det är grymt i början, känslan alltså, och sen liksom avtar den och man inser plötsligt hur dum och löjlig man varit. Typ komma ner på jorden lite. Men ja, det är lite invecklat det där.

Skulle logga in på bloggen i firefox (funkar cp i chrome) o så ba "jag orkar inte.". Orkar inte fucking skriva min mailadress o lösenord. Orkar inte se folks bilder på fb från resor o skit med perfekta frukostar o middagar. Orkar inte med snygga människor. Fy fan vad värdelöst att vara snygg. Jag valde helt enkelt att vara lite lagom snygg när jag föddes. Inte sådär Kelso-snygg utan bara vanligt snygg. På tal om snygga bilder på frukostar och middagar, alltså jag fucking spyr på det. Jag respekterar fan folk som lägger ut bilder på sin pizza mer. Det är i alla fall något jag kan relatera till. Nu hade jag velat ha radbrytning men eftersom det inte funkar får jag skita i det. På torsdag fyller jag 23 år och det känns bara jobbigt. Ytterligare ett år utan nån speciell framgång. Jag vill skriva nåt jättekul liksom men ärligt, hur kul är det? Någonstans vill man väl ändå att det ska gå lite dåligt för folk omkring sig så man själv framstår som lite bättre? Okej, det lät drygt men ibland känns det så. Det är så jävla sjukt men höjdpunkten på dagen är typ "chans till romans" på mix megafuckingpol. Okej, kanske inte höjdpunkten men ändå. För övrigt skulle jag aldrig våga. Kan inte riskera att liksom sitta med pungen i brevlådan. Men det är ju ingen fitta på isen så det är ju lugnt.

Det är nostalgiskt och skönt att läsa och lyssna på grejer som jag gjorde när det var som sämst. När jag var som ensammast. När jag satt i mitt studentrum i Göteborg och höll handen på hjärtat för att kolla så det tuffade på som det skulle.

Det är skönt nu för att det inte är så längre. Att jag mår bättre. Att inte alltid se tillbaka på något som jag saknar och längtar till. Att vi spelar in nya videoklipp som jag kan kolla på i framtiden när det kanske är sämre. Att läsa gamla texter och le lite för sig själv för att det är så mycket bättre nu. Att även om Jocke brottar ner mig i soffan och biter mig i armen så känns det ändå fantastiskt, trots att det gör ont. Typ lite så.

Off Topic, men The Royal Tenenbaums är nog typ världens bästa film, i alla fall i sin genre.

Det är ett nytt år och då måste jag ju så klart skriva någon slags årskrönika, min vana trogen. Förra årets "krönika" var fan deppig och tyvärr så känns inte det här året så mycket bättre. 2010 var ett helt okej år faktiskt, första hälften var typ riktigt riktigt bra. Jag kom liksom aldrig riktigt in i 2011, väntade och väntade men kom aldrig in i det.

Men okej. Året började med typ tentaångest. Den där kemitentan på 9 hp (som jag ännu inte har fixat och troligtvis bara kommer skita i) satt och skavde i skallen. Tror att tentan var den 18:e Januari eller nåt sånt, nån dag innan min födelsedag. Dagarna gick och helt plötsligt var det bara ett par dagar kvar och då inser man som vanligt "det här kommer ju inte gå..". Födelsedagen var dock roligare. Vi var ute den 18:e och vid tolvslaget blev jag överraskad av mina vänner då de sjöng för mig. Fick bland annat badbomber av Roujan i form av tuttar. Tyvärr har jag inte använt dom än, men sanningen är väl att det är så nära jag kommer ett par tuttar för tillfället. Hur som helst. Första delen av 2011 var rätt okej, jag var övertygad om att allt skulle lösa sig, några omtentor bara och ekologin "inga problem om jag bara läser från början". En annan rolig händelse var kollektivfesten som var i en villa, typ 150 inklämda själar i ett stort hus. Askul. Fick ragg men jackan blev stulen. Köpte dock om den i november för dubbla priset... Carlings. På mellandagsrean var det halva priset så klart. Flyyyyytet alltså.

För att öka på flytet så blev det två begravningar. Min gamla klasskompis och min gammelmormor. En ganska väntad och en som bara kom som en blixt från klar himmel. Ah vad klyschigt men ja. Tror det var februari båda två. Försöker komma på nåt roligt som hände i februari, haha. Föreläsningar på Handels så klart. Lagom ambitiösa. Fan vad jag inte passade in där. Ingen av mina vänner heller. För bra för skiten. Det är ju så. Vi ska inte sitta i en sal på Handels o lyssna på nån jävla amerikan som snackar om BALLAST. Vad är ballast? Ballast är typ morän, krossat berg och återvunnet byggmaterial, eller nåt. Jävla kukfråga. Jävla Handels. Jävla kukplugg överhuvudtaget. I Mars var jag och Ingrid på trädgårn o såg bob hund! Det var kul! Önskar att det hade varit mer sånt. Just det, jag flyttade i april. Hade jag typ glömt. Det var så jävla gött. Att en lägenhet kan ge så mycket. Ägnade hela dagar åt att bara sitta o pilla med mitt mediecenter och klaga över någon skitgrej på den nya tv:n. Så hade vi tv-spelskvällar i nya lägenheten. Och filmkvällar med Joel och Calle ska vi fan inte glömma. Det är så jobbigt med Göteborg för på många sätt är det skönt som fan att vara i Motala men samtidigt saknar jag personerna jag brukade umgås med där nere.

Just det. På våren där festade vi i Linköping en kväll och då fick jag ett jack i pannan. Typ roligaste kvällen/natten 2011. Hade väl rätt hög alkoholhalt i blodet men det var bara kul. Fick ta bort stygnen på vårdcentralen i gamlestadstorget och läkaren ba "du behöver inte betala något", assöt läkare, sen kommer man hem och upptäcker en räkning på 300 spänn. Jävla. Aa.

Sen var det plötsligt sommar och dags för festival igen. Jävla peace & love alltså. Jag vet att jag bara borde kåta ner mig i kärlek till den där jävla festivalen men år 2011 orkade jag inte mer. Jag är kåt, alltså säkert jättejättekåt, och jättedesperat. Men jag är fan inte så jävla kåt och desperat. Jag orkade bara inte. Ungefär så beskriver jag p&l 2011. Dessutom missade jag typ alla värda spelningar. Och just det, jag fick hjärtmuskelinflammation när jag kom hem. Fett mycket rätt.

Ungefär på den vägen är det resten av 2011. Pluggångest, gråtattack i badrummet, hjärtångest och studieuppehåll. Tafatt försök till kärlek men det var ingen idé. Nu står jag på Lekia i Gallerian och fryser och mår bra typ. Nu lyssnar jag på "Det löser sej" och känner lite att det faktiskt gör det.

Jag tror inte att det har lagt sig än. Den där känslan av att något helt tiden bör göras och som jag vet att jag inte kommer att göra. Det är rätt sjukt att jag inte insåg tidigare hur dåligt jag mådde över att plugga. Det går liksom inte att beskriva känslan av att komma hem från jobbet och slå sig ner i soffan o glo på tv, med gott samvete. Att veta att all tid fram tills jag somnar kan jag spendera precis hur fan jag vill.

Allt är bättre. Maten smakar godare (tror jag åt historiens bästa hamburgare på lunchen idag, första gången jag ångrade att jag inte tog en 150-grammare istället för en 90..). Musiken låter bättre. Tankarna är gladare. Visst, mina KOSS-hörlurar gick sönder igen men ärligt talat så gör det inte så mycket. Det gör inte så mycket att min macbook air svettas när jag matar den med 1080p-filmer, vore nästan konsigt annars. Gör inget att rakapparaten helt plötsligt gick sönder och halva mustaschen fastnade i den..

Jag upplevde som vanligt en underbar julafton. Alltid lika stressig. Alltid lika glad över att se mina kusiner och alla andra. Jag älskar att föreslå att vi ska spela Mario Kart och Goldeneye runt kl 21-22 då alla normalt sett brukar åka hem. Och jag är så glad över att Jakob, Marcus och jag i princip däckade i soffan när vi kollade på South Park vid kl 1. Jag tror inte att det spelar någon roll hur gamla vi än blir. Jag kommer ändå alltid brottas med Jakob och tjata om att spela tv-spel. Jag har alltid kunnat vara mig själv tillsammans med mina kusiner. Numera är jag mig själv relativt jämt men innan jag hade några bra vänner så hade jag bara mina kusiner. Inför alla kalas frågade jag pappa "Kommer Marcus och Jakob?" för jag visste att Emelie och Alexander skulle komma, men med Marcus och Jakob visste man inte riktigt. Det är rätt sjukt egentligen vilka fantastiska kusiner jag fått, helt genuina och supersnälla. Och hur den här texten helt plötsligt blev en hyllning till mina kusiner, det vet jag faktiskt inte. Men det gör inget.

Det var längesen jag kände såhär när jag skrev något. Ni vet, typ tårögd och liksom ganska lycklig och glad på något sätt. Som när man är lite småkär, sådär på avstånd. Nu är jag visserligen inte småkär, inte  ens på avstånd, men som sagt. Det gör liksom inget,

Måste lätta på hjärtat lite. Avslöja grejer.

Jag kan inte alfapet. Jag är trög, får stryk av min lillasyster (9 år) i fyra i rad, jämt. Kan inte rimma. När jag inte förstår nåt skämt så brukar jag småle ändå för att inte se dummare ut än vad jag normalt sett gör. Jag kan inte ens försöka ragga på dansgolv längre, kan inte se folk i ögonen, skäms för att jag är där och jag skäms åt alla dom andra också. Jag kan inte tänka logiskt, ni vet IQ-test typ, jag är en dum silly människa. Det finns ett bageri som heter Ubbes i Motala, de har en logga typ där det står en kock som håller en kavel. Fram till 19 års ålder trodde jag att det en french hot dog. När jag handlar mat på lunchen så brukar expediten alltid säga "Smaklig måltid!" och jag som alltid vill vara trevlig tillbaka ropar tankelöst "Tack detsamma!", typ jämt. Jag sa till en tjej i min före detta klass att hon hade stora lår en gång. Typ sötaste tjejen, bra där. Skulle skriva tenta tidigare i höstas, på väg in fick jag vända för att mina nerver inte pallade mer. Är sjukt rädd av mig, bara rent allmänt.

Gillar att spela gamla tv-spel, i typ en timme, sen brukar jag komma på varför jag slutade spela första gången, klarar inte skiten. Älskar att somna om på morgarna. Jag vet att det är något som alla älskar men jag gör verkligen det. Speciellt när man vaknar upp då det är rätt kallt, så kan man dra upp täcket sjukt jävla långt upp och ställa om klockan så man kan gå upp om 5 minuter. Problemet är bara att jag gör sådär så många gånger så jag alltid får så förbannat bråttom vart jag än ska. Kasta i mig frukosten, cykla som en idiot till jobbet och så få magkatarr på grund av all stress. Så har jag världens sämsta vinnarskalle också. Jag kan vara bra på något men för att jag ska kunna vinna mot någon så måste jag vara minst dubbelt så bra, annars förlorar jag. Under mina 12 tennisår så vann jag, hör och häpna, en match. En singelmatch. Vann ett par dubbelmatcher men det var alltid tack vare att jag spelade med någon som hade, just det, vinnarskalle.

Så kan jag inte dyka heller. Jag minns när jag var liten då jag fortfarande försökte. Så kollade jag upp mot gympaläraren o sa "Nu va?" och så svarade han "Nä, det var inte huvudet först..". Numera håller jag mig borta från vatten, speciellt bassänger. Man kan inte dyka i jacuzzis så. Och så är jag sämst på låttexter. Måste googla och verkligen läsa för att hänga med. Lyssnar jag på en fin låt brukar jag nöja mig med tanken "Den här låten är så fin så texten måste ju bara vara grym.". Det brukar funka. Så är jag ful i mustasch också, tog bort skiten igår.

Det är vad jag kommer på just nu, jag är lätt asdålig på massa fler saker. Återkommer.

Det här är en sån där text som jag varnade om förut. Ett sånt där öppet och alldeles för klyschigt brev, typ.

 

Den handlar om en märklig saknad efter någon eller något vid stunder då det varit så förbannat jobbigt. Stunder då det kanske inte går att skratta bort allt tillsammans med sina bästa vänner. Stunder då varje seinfeldavsnitt känns som luft. Stunder då all musik känns fel och som bara leder till att man mår snäppet sämre. Stunder då hjärtat löper 100 meter herrar i OS, bara för att. Stunder då jag bara saknade någon utan namn och ansikte.

 

Jag inbillar mig att jag träffar dig ibland. Du ser sådär fantastisk ut och det känns som det finns något därinne. Jag iakttar dig ett tag. Försäkrar mig om att det är du. Det sveper förbi en och annan tanke som säger att det inte är du, att jag aldrig kommer att träffa dig. Tänker bort det. Sen när jag är som mest övertygad så berättar du att det inte är du. Jag leker oberörd ett tag men innerst inne är jag lika frustrerad som när man trott att man haft rätt om något, och sedan blivit brutalt motbevisad, ”men..vafan. Jag trodde… Alltså? Ok.”.

 

Sen är du utan namn och ansikte igen. Och jag vet inte vart jag ska leta. Jag kan inte anlita en detektiv. Denne lär ju fråga hur du ser ut, vad ska jag säga liksom? Du försvann bara, och ändå har du aldrig varit här. Hur mycket jag än vill tro att jag har sett dig, så är det fel. Ibland är det skönt att låtsas. Att tro att jag tittar dig rakt i ögonen. Tro att det är ditt fantastiska leende och dina ögon som jag snubblar in i på äkta Kramer-manér, visserligen med flit, men ändå. Tro att det är du som kommer in på jobbet och får mig att tappa allt, så kunden i kassan artigt säger ”ursäkta?” tills jag kommer tillbaka i verkligheten igen.

 

Eller så har jag bara fett fel. Jag kanske visst har träffat dig. Flera gånger kanske? Och så sa du inte ens att det var du. Så jävla bitchigt.

Allt var så lätt förut på nåt sätt. Vad man än höll på med så skulle det ordna sig, lösa sig, fixa sig. Allt var okej. Det löser vi sen. Även om jag inte pluggade inför ett prov så löste det sig. Det gick ändå på något sätt. Ett panikartat sätt, men det gick alltid. Saker som kändes så brutalt jobbiga innan man tog tag i dem. Som att berätta för en tjej hur man kände. Eller något sånt. Eller saker i skolan för den delen.

 

Egentligen är det väl precis likadant nu. Bara att förut kunde man alltid se framåt och tänka att ”jag är på rätt väg”. Nu vet jag inte ens om jag är på en väg. Känns som jag parkerat på en gammal mack intill vägen. Det är liksom inget kul att se tillbaka på livet. I och med att det inte känns som om jag verkligen upplevt något. Något rejält typ. Och till skillnad från förut så är det svårt att se framåt också. Jag vet ju som sagt inte vad jag vill göra. Alls. Jag vet inte vad jag vill göra, och jag vet inte vad jag borde göra.

 

Motala är den typen av stad som man flyttar bort ifrån. Motala är den typen av stad som man längtar tillbaka till, lite. Inte tillräckligt mycket för att flytta tillbaka. Inte staden i sig. Motala är den typen av stad där man träffar sina gamla kompisar en gång om året, på en utgång på harrys runt jul nån gång. Alla har åkt hem över jul och nyår och så berättar man för varandra hur det går i livet. För första gången sen jag tog studenten så har jag inget vettigt svar på hur framtiden ser ut. Det enda jag vet är att jag jobbar. Vet inte hur länge. Tills jag inte vill jobba mer kanske. Tills någon drar mig i armen och säger ”kom med här!”. Motala är den typen av stad som man flyttar tillbaka till när man är pensionär. Eller i alla fall köper en stuga. Jag kör lite freestyle.

 

Och så mitt i all kaos så flyttar folk in med varandra och skaffar barn. Vafan. Jag är ett jävla barn. Och majoriteten av folk i Motala som skaffar barn är också jävla barn. Vi läste i Göteborg att utbildning leder till att man skaffar barn senare i livet än utan utbildning. Normalt sett brukar man dra ett land i Afrika som exempel. Funkar rätt bra i Motala också faktiskt. Folk i min ålder skaffar liksom barn, själv lärde jag mig att laga köttfärssås för tre månader sen.

 

Ja fan. Egentligen tänkte jag skriva någon slags kärlekstext. Men sen slog det mig att det är för klyschigt. För tydligt. För öppet. För desperat. För gjort. Som att skriva ”tja snygging” på kamrat till random tjej med snygg profilbild, år 2004. Kanske gör det sen. Efter jul. Ja, det är ju jul nu, det känns, eller hur? Mjo.

Det där med att studera. Jag har testat det ett par jävla år nu och ärligt talat så tror jag inte att det är nånting för mig. I alla fall inte på ett bra tag. Jag mår bara så enormt dåligt av det. Och så har det varit sen jag slutade gymnasiet. Tiden under gymnasiet var bäst. Jag hanterar pressen så sjukt dåligt, fråga mig inte varför. Kanske för att man alltid behöver göra mer. Man kan alltid plugga mer och man borde alltid plugga mer. Detta leder till att vad jag än gör förutom att plugga så känns det inte som jag är värd det. Som att jag bara flyr någonstans tillfälligt. Även om jag sitter i min fantastiska lägenhet och kollar på Seinfeld så sitter det i bakhuvudet att jag borde göra någonting helt annat.

Även nu känner jag av det där. Jag har inte fått resultat från en labrapport som jag gjorde i oktober än. Det går att tänka bort men så fort en liten tanke flyger förbi så får jag en bitchslap i ansiktet av ångest. Jag blir nervös och svettig av bara tanken av att studera. Mina kompisar vill att jag ska leva i nuet och dra utomlands ihop med dom. Jag vill det, typ mest av allt men grejen är att jag lever så sjukt mycket mer i nuet just nu än vad jag gjort under flera år. Det är jobb mellan 10-18.30 varje dag, resten av tiden är tid då jag får göra vad jag vill. Det är en fantastisk känsla faktiskt.

Det kan ju tyckas skönt, mitt liv, just nu. Men det sitter ändå i bakhuvudet att jag troligtvis kommer tvingas att börja läsa igen, förr eller senare. Och jag tvekar. Inte om jag kommer att klara det, men om jag kommer klara det rent psykiskt. Det var liksom drygt tre år sedan jag flyttade till Kalmar och började försöka läsa. Tre år.

Drar på personalfest strax, på ett jävla lekland. Ok. Ska du hänga med? Nä. Eller jo!

Det finns ett pingisbord där, lär ju bli en svettig kväll. Därför jag har kavaj med linne under. "Oscar, ta av dig kavajen då!". "Okeeej".

Nä jag vet faktiskt inte om jag ska köra på t-shirt under kanske.. Just nu har jag svarta byxor, svart kavaj, svart linne och röda skor. Det får duga. Ska töja ut linnet så det ser lite sletet ut, jarrå.

Kom hit ska du få en puss.

Jag vet inte hur det är med er men jag tror alltid så jävla gott om alla. Eller typ att folk i allmänhet gör vettigare grejer än mig. Det är så jävla lätt att gå in i den bubblan men sen när den spricker så blir jag bara förbannad. Typ att man har sin Pappa som förebild samtidigt som han ibland är precis raka motsatsen till vad en förebild ska vara. Eller att folk slåss för sina rättigheter samtidigt som de beter sig som svin. Jag vill så gärna tro att alla är snälla. Alla är nog snälla, innerst inne. Och när jag läser på aftonhoran att en miljon sälungar har dött senaste tiden så bankar hjärtat lite hårdare. Jag gillar inte när något hemskt sker och man kan liksom inte göra ett piss åt saken, i det stora hela typ. Det är väl lite därför jag inte älskar att flyga. Eller för att jag inte har tagit körkort än. Skulle känna mig så sjukt maktlös.

Aja. Det slog mig när jag kollade på en skitfilm på canal+ med bl.a. Jennifer Lopez att jag brukade lyssna på hennes musik för längesen. Alltså typ 2000-2002 liksom. Sitter o lyssnar nu, det är fan bra grejer. Jag är inte ironisk. Förlåt att jag fuckade upp texten ovan men ni hade ju ändå inte kommenterat på skiten. Hörs babes. Och just det, nästa vinter har jag garanterat flickvän, det ni.

Av en slump började jag för några veckor sedan dra på Björn Afzelius "Tusen Bitar" och då satt texten så sjukt märkligt precis passande. Eller ja, kanske inte exakt men rätt så. Satt och nynnade för mig själv i mammas kök

allting kan gå i tu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän så är du kanske det

Fett deppig text men det behövs la ibland. Vet inte varför jag skriver att jag nynnade, jag sjöng fan. Man ska väl egentligen nynna när man inte kan texten men då sjunger jag nåt annat bara, det är ju bara ord.. right?

Och vet du vad man ska göra när man känner sig helt mör, både psykiskt och fysiskt? Man badar. Tappar upp ett överjävligt varmt bad och häller i alldeles för mycket badolja från mammas glasflaska som hon köpt asdyrt på nån hälsokostaffär. Så tar man in en stol och ställer datorn på. Dra sen på ett seinfeld-avsnitt och gå smärtsamt ner i det för jävla varma vattnet. Ligg där tills huden på fingrar o fötter blivit helt fuckade. Sen känns typ allt bra igen. Typ.

Nästa händelse är väl att gå ut med vännerna för att sedan dissa en utekväll för att man känner att hjärtat rusar då o då. Alltså. Ett hjärta ska typ vara tyst och anonymt för att sedan ta åt sig all uppmärksamhet vid mer softa lägen. Typ om man är tokkär eller om man jagar tjuvar på pappas nyöppnade lekland. Nåt sånt. Inte när man ska sova.

Det var för övrigt inga tjuvar. Bara Pappa som satt upp två stycken stora jävla julstjärnor i fönstret som börjat vingla lite och aktiverade larmet. Men det var ändå spännande ett tag.

Förresten så saknar jag Lasse Brandeby. Kurt Olsson var en fantastisk karaktär. Bra klipp. Puss och godnatt för länge sen.

Det var längesen jag mådde riktigt bra. Det tog ett tag innan jag insåg att jag faktiskt mår väldigt bra precis nu, och har gjort i typ fyra timmar kanske. Ett litet samtal med Pappa bara, sen mådde jag bra. Riktigt bra till och med. Plötsligt finns det saker att se fram emot. Någon att drömma om igen.